En sömnlös natt och vidareutveckling av förra inlägget

Jaha. Nu ligger jag vaken igen. Det är ofta jag bara sover två timmar i taget och sedan ligger vaken ett tag innan jag somnar två timmar igen. Det förstör dygnsrytmen totalt. Jag är därför konstant trött. Jag har sömntabletter men de får (och vill) jag bara ta jättesällan på grund av vanebildningsrisken. 

Jag såg precis att Thérèse länkat till min blogg. Starstruck! Att något så förhållandevis litet kan göra en så galet glad. Tack så mycket. 

Nu när jag ligger här i sängen och är vaken har jag fortsatt att tänka på det ojämna maktförhållandet mellan vårdare/psykpersonal och patient. Nu har jag, tack gode Gud, själv aldrig varit inlagd i slutenvården men även i öppenvården märks det ju att patienten är i underläge. Jag litar på mina behandlare. De är kompetenta, sympatiska och välvilliga. Men jag är ändå lite rädd för dem. Det är svårt att sätta fingret på varför, men jag tror att det är oron över att de inte ska förstå. Om de inte förstår vad som försiggår i min hjärna och kropp när jag har kraftig ångest kan de ju inte hjälpa mig. Men hur ska de kunna förstå? Hur kan någon någonsin förstå om de själva inte varit i samma situation? Och även om man själv har erfarenhet av kraftig ångest, kan man aldrig till fullo sätta sig in i en annan människas känslor och upplevelser. De är högst individuella. Men hur förklarar man hur det känns när det inte finns tillräckliga ord för att beskriva det? Hur visar man det utan att ta till självskada eller få ett desperat utbrott? En annan aspekt av maktfördelningen är ju att det alltid litas mer på personal än patienter. Detta sätter ju patienten i en väldigt utsatt situation. Vem ska tro på mig? Det finns hur mycket skyddsnät som helst för personal, men för patienten då? Det är svårt. 

Däri tror jag mycket av problemet inom psykvården ligger. En patient med kraftig ångest har kanske inga färdigheter/strategier för att visa, eller helst berätta, hur ont det gör inombords. När denne då inte vet var hen ska ta vägen får personen ett "utbrott". En kraftig ångestattack som tar sig fysiska uttryck. Man kanske skriker, bankar, slår sig själv, letar efter något vasst - vill dö (eller i alla fall skada sig kraftigt). Jag har fått höra att jag får en läskig blick när jag når det tillståndet. Jag ser inte ut som mig själv, jag beter mig inte som mig själv och jag garanterar att jag definitivt inte tänker som jag brukar. Jag förstår att detta skrämmer de som bevittnar eländet. Och vad ska man göra när någon så desperat vill bli av med ångesten att denne är beredd att skada sig till varje pris? Om man, som många vårdare gör, försöker att hålla fast patienten eller tvinga patienten till någonting väcks ofta mer panik och då är det förståeligt att patienten i fråga i ren och skär desperation tar till våld. Vårdarens tvångsåtgärder är ju också en form av våld. I allra högsta grad. Och jag har förståelse för den. För vad annars ska man göra när situationen spårat till den grad att patienten måste skada sig? Man har ansvar som vårdare att se till att patienten inte skadar sig. Då har man också rätt till vissa tvångsåtgärder. Men de ska inte tas lätt på för de är oerhört kränkande och också skrämmande.

Det intressanta i frågan är två saker; 1) Är sättet man ser på vårdares respektive patienters fysiska handlingar olika och varför är det så? Hur påverkar det vården och patienterna? och 2) Kan man inom vården göra något annat, innan situationen blir extrem?

Jag tror att det både är av stor vikt och fullt möjligt att som psykvårdspersonal förebygga dessa situationer där man "måste" bli kraftigt fysisk. Det är garanterat pissvårt och kommer absolut inte alltid att lyckas. Men är det inte värt att försöka om det kan förhindra en del av dessa, för alla inblandade, jobbiga situationer? Den första delen i att åstadkomma detta är mer (och noga utbildad) personal. På så sätt kan varje patient få mer personlig vårdtid och vårdarna kommer att ha tid att lyssna på patienterna. För om man som ångestpatient får hjälp att reglera känslorna tidigt i ångeststadiet behöver situationen inte urarta. Men efter en punkt är det näst intill omöjligt att resonera med ångesten. 


Inom DBT får vi lära oss just det, att hantera och reglera känslorna innan de når det desperata stadiet. Detta är givetvis mycket mycket svårt. Vad som fungerar är väldigt individuellt och kan dessutom vara olika från gång till gång. Men om vårdare inom slutenvården hade mer tid och kunskap, tror jag faktiskt att många (i alla fall en del) ångestattacker skulle kunna avvärjas. Förutsatt att patienten själv är beredd att försöka, såklart. Det är ju tyvärr inte alla patienter som är det. Jag orkar själv inte alltid försöka. Det tär så otroligt mycket på krafterna att stå emot ångesten och självskadetankarna så det inte är klokt. Jag tror att det är av största vikt att människor runt omkring förstår hur otroligt påfrestande det är att bara stå emot.

Som sagt förstår jag att man som vårdare (eller anhörig) blir väldigt rädd i dessa situationer och inte ser något annan utväg än att tvinga ner patienten till lugn. Det är därför man behöver satsa mer på att förebygga dessa situationer. Det går långt ifrån alltid. Men jag tror att man måste försöka. Vad kan personalen göra annorlunda och vad kan man göra för att patienterna tidigt ska våga/kunna förmedla att en ångestattack är på väg? Lyssnar vårdarna då? Tar de det på allvar? Har de verktyg att kunna hjälpa?

Jag är fullt medveten om att det här inte gäller alla patienter och att det självklart beror på hur sjuk man är. Jag kan bara tala utifrån mig själv, men jag har också hört från flera andra som har liknande tankar. Framför allt tycker jag att psykvården öppet och i samarbete med ångest-/självskadepatienter behöver diskutera dessa frågor. Och att det behöver forskas mycket mer om självskadebeteende och ångest och förebyggande åtgärder.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om detta och vikten av förebyggande åtgärder redan på låg- och mellanstadienivå... Men då skulle ju inlägget bli alldeles för långt.