Ojämlikt maktförhållande

En ofta återkommande diskussion, och en högst viktig sådan, är relationen mellan en vårdare och en patient. Ett förhållande där den ene har betydligt mer makt än den andre. 

Thérèse har skrivit ett intressant och bra inlägg om det. 

Självklart ska en vårdare inte behöva utsättas för våld. Det är oacceptabelt. Men varför är det inte lika oacceptabelt när en patient utsätts för detsamma?

Jag kommer aldrig att försvara att någon får utbrott som leder till våld. Men jag kan i allra högsta grad förstå det. När jag har som allra värst ångest och dissocierar eller är på gränsen, tror jag nog att jag skulle kunna klippa till en vårdare eller till och med en närstående om jag kände mig hotad eller tvingad till någonting. Inte för att jag vill skada densamme, utan i ren desperation och rädsla. Jag försvarar det inte såklart; men tänk att bli fasthållen, knuffad, puffad, bälteslagd, isolerad när man har så mycket ångest att kroppen spricker inifrån. Att just då, när man är som allra räddast, ynkligast och utsatt, känna sig hotad av någon/några man inte litar på till 100 % (svårt att lita även på den närmsta anhöriga när man har stark ångest). Paniken i det. Maktlösheten. Rädslan. Skammen. Förnedringen. Nej usch usch. 

Men inte är det en lätt situation från någons perspektiv inte... Känner med såväl frustrerade vårdare som desperata patienter.


Uppdatering: Jag har vidareutvecklat mitt resonemang här. Och Thérèse har länkat hit. Iiiiiih! Glad och starstruck.